S*Ramalama: Sjuveckorsungarna

Toscanaungarna har fyllt sju veckor och är fullkomligt ljuvliga och naturligtvis också helt sjövilda. Den som kommer i deras väg förses raskt med trevligt rödfärgade spår efter deras sylvassa små nålar till klor och tänder och nu är det nästan hopplöst att försöka hindra dem från att befolka hela huset, för de klättrar, hoppar och springer och tar sig fram nästan överallt.

Det är en tuff tid vi har bakom oss. Som många har noterat så skadades vår älskade, vackra svarta Kuba svårt i fredags 2/9, då han blev klämd i ytterdörren.
Kuba har varit mycket illa däran, han blev delvis förlamad och prognosen har varit väldigt osäker. Vi har haft hjälp av duktiga veterinärer som rått oss att ha is i magen, härda ut och avvakta, för trots att det såg mycket kritiskt ut så händer det ibland att katter som fått nerver i kläm kan få känsel och rörlighet tillbaka när de invärtes svullnaderna lägger sig.

I måndags såg det mycket illa ut, Kuba kunde inte gå och han var olycklig. Vi sade till varandra att imorgon måste vi nog avsluta det här. Men...på tisdagsmorgonen möttes matte av Kuba som var ute på golvet- på alla sina fyra ben! Det var vingligt och då och då ramlade han omkull, men ändå- han gick!

Sedan har Kuba bara blivit bättre och bättre. Nu på onsdagskvällen har han till och med kunnat springa korta sträckor och han leker med sina syskon igen och äter och dricker som vanligt. För oss som varit med under den här svåra tiden då Kuba varit så dålig, så känns det som ett mirakel att se honom såhär!
Naturligtvis kan vi inte blåsa faran över än. Vi vet förstås inte om hans trauma lett till bestående men, och vi förstår att hans tillstånd är skört, men just nu är läget hoppfullt och vi är så glada och lättade för vår fina lilla svarta killes skull!

Vi vill passa på att tacka alla er som gett oss stöd och som hört av er och undrat hur det gått med Kuba. Tack snälla ni, det betyder jättemycket!

Hanoi