Tillsammans vilar de flesta av er i familjegraven under tallarna, så nära men så oändligt långt borta.
...är det minnet av en vän, av hur det brukat vara eller hur det kunnat bli? En tyngd på täcket om natten, ett mjau någonstans, en skugga i ögonvrån. Eller är det bara vinden i gräset och solen som gick i moln?
Visst finns ni, någonstans, och väntar på oss som blev kvar?
